Flaskans väg

fredrik_leraPS5

Bryggeri, lastbil, Systembolag. Plastkasse, fest, återvinningsstation. Beska har följt en ölflaskas resa.

Text och Foto: Fredrik Palmqvist

– Nu är vi på väg till Bergsjön.
Mannen i sextioårsåldern rattar vant in kranbilen på återvinningsstationen. Han berättar att det bästa minnet han har från jobbet var när en man som hade sett honom köra i stan, kallade honom för kranbilsförarnas Pavarotti.
Den imaginära ölflaskan jag följer ligger tillsammans med tio ton annat glas och krasar där bak i kranbilens lastutrymme. Glenn skrattar när han hör vad flaskan har varit med om innan den hamnade där. Vid bilens framruta står en Sverige-flagga och guppar, Glenn hittade den på en av de 350 olika återvinningstationerna i Göteborg – som han själv tar hand om. Bredvid ligger också en leksakspolisbil från en av dessa stationer, om det är några ungar där han jobbar någon gång som man kan ge den till.
Framme vid rutan ligger även en keps dekorerad med ÖIS-emblemet.
– Jag har alltid hållt på Örgryte. Men min morbror var IFK-are. Han försökte alltid få över mig när jag var liten. Han var storbyggsmästare i Göteborg och var med vid uppbyggnaden av Kamratgården när det begav sig. En gång när jag var liten gav min morbror mig en blåvitt-tröja, och lät mig sparka boll med gubbarna i a-laget. Så jag är nog den första Glenn att spela fotboll i blåvitt på Kamratgården, skrattar han
Nu står Glenn ute vid de stora återvinningskuporna fyllda med glas. Han håller en elektronisk låda mot magen. Knapparna styr den väldiga kranen som ska lyfta återvinningskuporna. Som en förstorad version av nöjesparkernas omöjliga spel  ”fånga gosedjuret”.  Klon dinglar över kupan och stålpinnen på toppen – där kranen ska haka fast i. Glenn har varit med och designat stålpinnens taggiga topp, för att den ska vara lättare att greppa tag i. Det taggiga sparar tid åt företaget.  Och oväsen för de som bor runtomkring. När han fått tag på kupan lyfter han upp den över kranbilens lastutrymme och tömmer ut innehållet, flaskornas fall skriker i några sekunder. Samma procedur på nästa ställe. Och nästa, och nästa, och nästa. Sen bär det vidare av till återvinningscentralen hos Renova. Där flaskorna ska vila.

fredrik_sopakarePS

Jag stryker osmidigt omkring bland ölhyllorna med min redan
fulla korg på systembolaget i Landala. Det är fredagkväll och jag väntar på att någon ska ta den där första Oceanflaskan – så jag kan fråga om jag får följa med när flaskan förtärs.
Tio minuter på Systemet – ingenting.
Sjutton minuter – nu ställer sig en tjej i träningskläder och en Fjällräven-väska framför flaskorna. Jag går igenom i huvudet hur jag ska lägga upp min märkliga förfrågan. Hon går iväg.
Tjugosju minuter – ingenting. I Sverige dricker vi ungefär 600 000 liter öl varje dag. Förutom idag.
Trettiofyra minuter – nu händer det något igen. En manshand plockar ner en av Oceanflaskorna i korgen. Mannen i 30-årsåldern har stort burrigt skägg, tatuering bakom örat och under den gröna militärkepsen är han rakad. Gympaskorna är fläckiga med vit färg. Mjukisbyxorna likaså. Jag går ut före honom. Han kommer ut och möter sin kompis, som också har sneakers med färg på, stora jeans, svart keps och en orange tröja. Bredvid sig har han en liten vit hund.
– Tja, Fredrik heter jag, säger jag och sträcker fram handen.

 

Hela Oceanbryggeriet är ungefär två garage stort. Nu på morgonen under arbetstid vibrerar buteljeringsmaskinen våldsamt när den fyller de bruna glasflaskorna från Tyskland med öl. Flaskorna klirrar i en orytmisk melodi när de slår mot varandra, samtidigt bullrar gaffeltrucken över det kalla stengolvet när Peter lastar öllådorna till Systembolaget. Tryckluft pyser ut från slangar som ringlar runt lokalen, ropande instruktioner mellan de anställda dränks under ljuden, vätskor och mäsk puttrar, kokar och ångar ur de gigantiska kastrulliknande cylinderbehållarna, öl porlar ut från en annan och det plaskar av fotsteg. På järnställningarna ligger stora påsar chokladmalt, karamellmalt, svartmalt, kristallmalt och andra sorter som används för att smaksätta ölet. Doften av öl ekar i hela lokalen, ungefär som pantrummet i den lokala mataffären.
– Varför står det ett ölglas på den här behållaren, frågar jag bryggmästarlärlingen Alexander Falk-Hermansson.
– Det är för att vi ska testa sötvörten, förklarar han.
– Vi ska skilja draven från vörten, alltså malten från vätskan så att säga. Så det är det jag ska ta ett smakprov från.
Alexander klättrar upp till cylindern där sötvörten puttrar på en fällbar stege med en plastmugg i handen. Han sänker ner plastmuggen och låter den fyllas, sen klättrar han ner från stegen och häller över den ljumma ölliknande drycken i ölglaset. Han granskar dryckens grumligt gyllene färg genom glaset när han håller upp det mot det stela lampljuset innan han smakar på sötvörten och vaskar runt drycken i gommen. Det smakar som ljummet sockervatten svagt smaksatt med öl – för den oinsatte. För Alexander smakar det godkänt, den här gången också. En annan gång var det ett annat öl som blev godkänt.
– Det bästa minnet härifrån var när jag hade skrivit ett eget recept i hemlighet.  Så jag gick till bryggmästaren Thomas Bingebo med det och frågade vad han trodde – Vi kör det imorn, sa han bara. Då fick jag vara med från steg ett. Från papper och penna till att folk dricker ölen på krogarna. Det var en dröm som gick i uppfyllelse. Hemma på restaurang Laxen i Falkenberg brukar de bara ha Spaten och lite sån öl. Men de köpte två fat min öl. När jag jobbade på Laxen sa jag att, nån gång – om tio år, tjugo år –  då ska jag ha min egen öl här. Och sen bara ett halvår senare kunde jag gå dit och dricka min egen öl. Jag gick dit med brorsan och några kompisar, det blev väl några glas i alla fall, säger han och ler innan han återgår till kastrullen där malten skiljs från vätskan.

fredrik_glasmotljusetPS3Oceanjobbfredrik_lastasystemetPS3 oceanburkPS

Utanför bryggeriet står Peter Lind vid företagsbilen. Den är färdiglastad och redo att köra ut dagens leverans. Men sidodörren kärvar. Peter hämtar olja. Och snart sätter han sig triumferande bakom ratten.
– Nu ska vi till Systemet i Landala, säger han.
Peter Lind är, tillsammans med Thomas Bingebo och Rodrigo Arvidsson, grundare till Oceanbryggeriet.
– Jag har känt Thomas länge. Vi hade snackat i många år om att starta ett bryggeri. Och första året, hösten 2007, skötte han det själv där nere på bryggeriet. Men 2009 var jag tvungen att gå in på heltid och hjälpa till. Roddan också. Han hade en 7-elevenbutik då. Han la ner det. Så hösten 2009 gick vi alla tre delägare in helt i Ocean,  förklarar Peter.
Deras öl har blivit stort, och Peter har till och med fått skriva autografer på bilder han är med på i en ölbok.
– Ja det har väl hänt en tre fyra gånger, skrattar han.

Vi är framme vid Systembolagets lastkaj i Landala. Peter skämtar med en glad Lotta på Systembolaget. Han kånkar upp de sista lådorna på lastkajen. Lotta tackar för dagens leverans och rullar in lådorna till lagret på den gnisslande handtrucken. Jag frågar Peter vem han tror jag kommer träffa när jag ska hänga med den som köper ölflaskan.
Någon som gillar öl säger han, men annars har han inte en aning.

 

– Ehh, hej, Milan, svarar killen i orange tröja och skakar min hand.
– Magnus,  säger han med skägget.
Hunden heter Pingu – efter pingvinen.
Jag förklarar att jag är här för att jag följer en flaskas liv. Det visar sig att Magnus är på väg till hantverksskolans ateljé för att göra klart det sista på sin masteruppgift för det femåriga keramikprogrammet han läser. Han håller på att tillverka en 1.5 meter hög, kinesiskt inspirerad begravningsurna.
Milan ska hjälpa till. Pingu följer med överallt. Jag får också följa med.

fredrik_luffarePSMilan jobbar egentligen som verkstadstekniker på ett lager som tillverkar proteser och laserobjektiv. Han gillar teknik och sitter ofta inne på forum för nya teknikprylar.
– Pingu, kom nu!  Magnus och Milan turas om att ropa efter den koppellösa Pingu som springer omkring på vägen till skolan.
När vi har gått ett tag frågar jag hur de två känner varandra.
– Vi är ihop, svarar Magnus, vi bor tillsammans i Kortedala.
Milan berättar att han hade sett Magnus på krogen en natt och tänkte – honom ska jag ha. Sen letade han upp Magnus på det sociala nätverket QX, och nu går de här tillsammans.

Kvällen har börjat mörkna och de stora fönstren i skolans ateljé där ljuset sköljde in för några timmar sen blänker nu svart. Aretha Franklins jazziga toner fyller lokalen. Det är flera studenter som jobbar härinne. Men inte ikväll.
Det plottrar av keramiska figurer överallt. Det ser ut precis som man tänker att en keramikstudio ska se ut. Magnus har drejat på den stora begravningsurnan i flera timmar nu. Milan har hjälpt till. Pingu är med. Nu har även Milans tre killkompisar, eller ”juggekärringarna” som han skämtsamt kallar dem, kommit till studion.
Milan visar grabbarna sin egen keramikfigur han har tillverkat under en av de alla gånger han har följt med Magnus hit. Det är en fem centimeter hög grönrostigt glansig manskropp, avhuggen vid midjan, med en gigantisk penis.
Några timmar tidigare satt vi runt skolans matbord med penisfiguren.
– Jag har hittat ganska schyssta små högtalare nu från Kina. Då kan man köpa dem för en dollar styck, säger Milan till Magnus när han tittar upp från telefonen.
– Ja visst, kör på, tycker Magnus mellan tuggorna av den starka indiska take-awaymaten. Men inte lika stark som maten han åt när han studerade keramik i Kina säger han.
Milan förklarar att han vill bygga egna hörlurar, med porslinskåpor på.
– Min tanke är att det ska få sådana här färger, säger han och pekar på den grönglansiga penisfiguren.
– Inte helt perfekt liksom.

penisPS2krukaPS

fredrik_drickaol_PS2dreja2PS

Glenn backar upp bilen mot glasberget som redan ligger på Renova. Han vinklar upp flaket i 60 graders lutning och öppnar luckan så att allt glas rasar ut. Det är ett öronbedövande dån av flaskor som går sönder, i 110 decibel, som en motorsåg. Kerstin Eksell på Renova står nära allt som sker och håller sina händer för öronen mot ljudet som aggressivt försöker skära sig in.
Kerstin är förman på Renovas återvinningscentral och har jobbat här i många år. Hon trivs här, hon gillar att hålla det iordning och städat. Återvinningscentralen är som ett stort hem, och i hemmet vill man ha det städat och snyggt. Även om det blir svårare när ditt hem består av tusentals glasflaskor, flera ton trävirke, trasiga kylskåp, gamla bildäck, nerslitna soffor, trasiga surfbrädor, basketbollar, kläder, gipsskivor, och betongdamm.
– Polisen var till och med här och letade efter ett lik en gång, berättar hon.
Ett fyra meter högt stängsel drar sig runt hela stationen. Kerstin berättar att förr var det faktiskt hela familjer som smög sig in här på nätterna för att hitta saker att sälja, eller leva på. Hon tror att man skulle klara sig att leva på det man kan hitta på tippen.
Vi har gått runt anläggning och kommer tillbaka till glasflaskorna. Nu ligger den fortfarande hela flaskan där bland alla tusentals andra. Det här är uppehållsstationen för flaskorna i Göteborg.
Kerstin säger att flaskorna sedan ska vidare – med 700 ton annat glas – till Hammars glasbruk i Askersund. Där ska de krossas, smältas ner och återvinnas till nya flaskor som ska ut på nya turer. Men innan ölflaskan hamnade här har den – skapats, sålts, fyllts på, sålts, köpts, sålts, köpts, druckits upp och slängts.

fredrik_tippenPS

Över matbordet berättar Magnus om sin egen syn på vad som är vackert. Han anser att saker är vackra för att vi gillar dem. Inte att vi gillar dem för att de är vackra. Han tar hjälp av forskarfilosofen Daniel Dennet i exemplet om socker:
– Det finns inga molekyler i socker som gör att det smakar sött. Evolutionen har gjort så att det smakar sött för oss, för att det var bra näring.
Han säger att det finns forskning som stödjer att vi tycker om solnedgångar vid stranden för att sol och vatten är nödvändiga för vår överlevnad.
Men Magnus tycker inte att vackert är tråkigt för det. Det blir bara ännu roligare att försöka skapa vackra saker.

Nu har Oceanölen från Systembolaget i Landala druckits upp. Flaskan är tom på öl, men har fått lera på halsen.  Det är dags för grabbarna att smyga vidare ut i natten. Innan vi går slänger Magnus flaskan i skolans återvinningssoptunna. Han möter de andra i trappen på väg ut.
– Pingu, kom nu!

 

 

Fredrik Palmqvist