Ölhallen – en mötesplats i social förändring

Under mitten av 1900-talet var ölhallarna en självklar mötesplats för en trogen skara människor – pilsnergubbarna. Från att vara en av de vanligaste inrättningarna i en svensk stadsbild förändrades allt. På bara några decennier försvann de.

Rufus Ollberg Jägemar

Ölhallen 7:an idag 2013 Foto: Rufus Ollberg Jägemar
Ölhallen 7:an idag 2013
Foto: Rufus Ollberg Jägemar

 

Klockan är 10:45 på fredag förmiddag och utanför Ölhallen 7:an vid Kungstorget i Göteborg går bartendern Kristoffer runt bland uteserveringens bord och lägger ut filtar. Vid ett av borden sitter en medelålders man med en mörk keps och ett par solglasögon.

­– Fint väder idag, säger mannen.

– Jajjemän, det kan nog komma mycket folk idag. Det har ju varit löning, säger Kristoffer och ställer upp entrédörren på vid gavel.

Likt den gamla 50-talsklockan som hänger på en av lokalens väggar står tiden still inne på Ölhallen 7:an. De murriga träpanelerna och det röd- och vitfärgade klinkergolvet har funnits här sedan ölhallens öppnande år 1900. De runda träborden med vita marmorskivor står utställda i lokalen och runtomkring varje bord står ett antal svagt brunavflagnande pinnstolar. Mitt i rummet står det ett stort rektangulärt ekbord omgärdat av vad som kan liknas vid två robusta parkbänkar. Bakom den höga bardisken nere i ena hörnet står Kristoffer och lägger upp salamimackor, ost- och korvbitar på brickor.

– Vi har ju inget riktigt kök här så varje fredag och lördag ställer vi fram sånt här istället, säger han samtidigt som han spetsar en prinskorv med en tandpetare.

Att enbart servera tilltugg och lättare måltider var under ölhallarnas storhetstid mer regel än undantag. Under slutet av 1800-talet och i början på 1900-talet började myndigheterna att reformera Sveriges alkoholpolitik för att få ner befolkningens alkoholkonsumtion. Ett steg i denna reformation var att få bukt på den restaurangsupning som myndigheterna menade pågick. Enligt Jenny Björkman, som är fil. dr. i historia och har undersökt ölhallarnas serveringstillstånd i Stockholm under 1900-tal, var ”disksupning” inte något ovanligt under sent 1800-tal.

– En bar då kunde bestå av enbart en disk där det serverades sprit över. Det var inte ovanligt att de här ”diskbarerna” låg belägna i små mörka källarlokaler med jordgolv.

Restriktioner kring utskänkningen för barer och restauranger inrättades för att få bort denna typ av drickande. Krav på dukar och avhängning av kläder etablerades och mat blev ett måste för att kunna få servera brännvin. Myndigheterna tänkte att drickandet skulle bli annorlunda om befolkningen skulle bli tvungna till att sitta ner, hänga av sig och äta. Ölen sågs däremot annorlunda på och tilläts att fortsätta serveras utan mat. Det fick folk att gå till ölhallarna berättar Jenny Björkman.

– Till och med nykterhetsrörelserna förespråkade tillsammans med myndigheterna öldrickande under en viss tid av 1800-talet. Det fick ölhallarna att bli fler och mer välbesökta.

Uppe vid Stigbergstorget i Göteborg låg det länge en gammal ölhall vid namn Ölstugen Z.
Uppe vid Stigbergstorget i Göteborg låg det länge en gammal ölhall vid namn Ölstugen Z.
Foto: Gamla Majgrabbar
Ölstugan Z. Foto: Gamla Majgrabbar
Ölstugan Z.
Foto: Gamla Majgrabbar

 

Medan varutransporter och shoppande göteborgare fyller upp Kungstorget, råder ett stilla lugn inne på Ölhallen 7:an. Vid ett av de runda träborden sitter det en man i kostym. Han bläddrar lite försynt i sin GP samtidigt som han scrollar på sin Iphone. Den kepsbärande mannen har nu kommit in och slagit sig ner vid ett bord i en del av hallen. Doften från hans tidigare rökta cigarett har funnit sin väg in i lokalen och blandats ut med ölhallens tobaksinrökta doft. De båda verkar invänta något.

– Vi har inte öppnat än, säger Kristoffer och sätter på lite musik.

En augustidag år 1900 slog portarna för första gången upp till Ölhallen 7:an. Utanför dörrarna till ölhallen rådde det full rulle. Hästar och vagnar samsades i ett myller av människor på Göteborgs största plats för torghandel. Livet på torget fick Ölhallen 7:an att vara en av många ölhallar i kvarteret.. I Stora Saluhallens kringliggande byggnader huserade 14 hallar, och i hela Göteborgsområdet omkring 300. Troligtvis hade grundarna August och Alida Andersson ingen aning om att just deras ölhall bara ett sekel senare skulle komma att bli den enda genuina ölhallen kvar i Göteborg – ja, i hela landet faktiskt. Anledningen till denna nedgången var lagrelaterad.

På grund av myndigheternas försök till minskad alkoholkonsumtionen under 1800-tal, övergick brännvinsrestriktionerna till att även innefatta öl under 1900-talets två första decennium. 1917 infördes motbokssystemet i Sverige som fick till följd att alkoholhaltiga drycker över 3,6 % enbart fick säljas i speciella butiker – systembolag. Resultaten blev att många ölhallar var tvungna att stänga under första hälften och mitten av 1900-talet.

1982 övertog Majken Rodenburg Ölhallen 7:an. Då hade hon arbetat där sen i fem år. Det var egentligen rena tillfälligheter som fick Majken att börja arbeta på 7:an. Likt många andra var hennes syn på hallarna inte så positiv.

– När jag hörde namnet Ölhallen 7:an första gången slog jag bakut. ”Nej fy fasen. På ett sånt ställe kan man ju inte vara. Gamla fyllegubbar som sitter och spyr.” Sådana föreställningar hade man. Den synen ändrades däremot när jag flera gånger var och besökte min kompis Thomas som ägde hallen då.

Thomas Andersson var barnbarn till ölhallens grundare August Andersson. Thomas hade tagit över hallen av sin pappa Gösta under slutet på 1970-talet.

– Jag kom bra överens med Andersson den äldre, säger Majken. Jag hade varit utan jobb en tid och frågade om de eventuellt behövde någon extra servitris. Gösta sa då till en början nej, men jag tjötade på honom och till slut gav han med sig. Det var så det började.

Tidigt fattade Majken tycke för gubbarna som hängde i hallen.

– De påminde om min pappa. Gubbarna var gamla arbetare som hade byggt upp Göteborg. Det var gamla sjåare i hamnen, sjömän och stenläggare. Alla hade många historier att berätta och sådan var även min pappa.

Gubbarnas tjöt och historier är något som inte bara fick Majken intresserad. Under en tid på 1980-talet började ett gäng skinheads att besöka hallen. Detta gillades inte till en början av varken Majken eller stammisarna. Däremot förändrades detta över tid då de både grupperna faktiskt började komma överens. Vad som från början var två klara grupperingar i hallen blev snart mindre urskiljbart.

– Skinheadsen fann gubbarnas historier intressanta. De var ju unga vilsna killar som letade efter gemenskap. Till slut så blev det ju så att skinheadsen satt vid gubbarnas bord och lyssnade och utbytte erfarenheter.

Majken kunde till och från även sätta de vilsna ynglingarna i jobb när hon tyckte att de behövdes lite styr.

– ”Sitt inte där och tjöta! Gör er nyttiga istället – plocka lite disk!”, kunde jag säga ibland, säger Majken och skrattar.

Tyvärr slutade allting med en tragisk händelse som satte allting på sin spets. Några av skinheadsen knivhögg en av hallens gäster till döds i hans hem.

– Då fick jag nog. Jag sa till de äldre ledarna av gruppen att de inte var välkomna längre. De respekterade det.

Majken med gäster under 1980-tal på Ölhallen 7:an. På kvällarna var det ofta mycket ungdomar som kom till hallen. Foto: Rodenburg/Privat
Majken med gäster under 1980-tal på Ölhallen 7:an. På kvällarna var det ofta mycket ungdomar som kom till hallen.
Foto: Rodenburg/Privat

 

Likt stammisarnas och skinheadsens omaka gruppdynamik, kan det idag år 2013 fortfarande samsas två olika intressegrupperingar innanför ölhallens fyra väggar. Ölhallen 7:an är nämligen inofficiell bar för de båda rivaliserande fotbollslagen GAIS och IFK Göteborg. Den underförstådda överenskommelsen mellan de båda syns bland annat på väggarna. Högt uppe vid taket, ovanför de bruna träpanelerna hänger det inramade svartgröna matchtröjor som delar väggyta upphängda signerade blåvita tröjor. Mord, bomberjackor och historier om Göteborgs uppbyggnad är långt borta. Kvar idag är istället lagsånger, halsdukar och fotbollsslang.

I slutet på 1990-talet sålde Majken Rodenburg av Ölhallen 7:an. Hon minns hallen med värme och kärlek. Majken berättar att stammisgubbarna blev som hennes bröder i slutändan. Och hon blev som gubbarnas mamma.

– Jag tog hand om dem. Brydde mig om dem. Många var änklingar och ensamma och ovana med att ta han om sig själva. Det fick dem att i slutändan ge mig sina pensionspengar. De var så veliga med dem förstår du. Då var det bättre att jag tog hand om dem. Någon gång i veckan pytsade jag ut lite fickpengar så att de inte skulle spendera upp allt på direkten.

Till och från kom stammisarna till Majken för att be om mer pengar. Då kunde hon säga nej. Livliga diskussioner kunde utbryta.

– ”Men vad fan Majken! Det är ju mina pengar! Jag behöver ju 30 spänn till en öl till.” ”Nej, så fort du har lämnat dem till mig så bestämmer jag”, kunde jag säga då, säger Majken och skrattar.

Enligt Majken var man tvungen att vara hård men kärleksfull när man jobbade på en ölhall.

– Man var tvungen att ha en viss jargong, man skulle kunna tjöta och slänga käft på samma sätt som dem. De är klart de kunde flörta och så där, men aldrig på ett sexistiskt sätt. De var gulliga och goa.

Även om Majken hade koll på hennes stammisar, hade stammisarna även koll på varandra. De märkte direkt om någon var sen eller inte kom.

– Då kunde det bli oro i gruppen. Som tur är var vi aldrig tvungna att gå på några begravningar eller liknande under min tid. Däremot var ju ambulansen tvungen att komma ner några gånger på grund av strokes.

Richard Tellström är etnolog och måltidsforskare på bland annat Örebros universitet och Grythyttans gastronomiska akademi. Han menar på att ölhallarna hade en viktig social funktion under dess storhetstid. Enligt honom ska man inte enbart se hallarna som renodlade barer eller caféer. Även om det inte var uttalat kan man säga att det handlade om en livsstil av omhändertagande av gästerna från de som arbetade där.

– Kvinnorna som arbetade på hallar utövade en slags tillsyn över de män som gick dit. Det kunde handla om att kvinnorna kunde säga åt dem att gå och klippa och tvätta sig till exempel.

Ölhallarna var under 1900-talet en plats för de socialt utsatta i samhället – ofta arbetarklass och lägre samhällsklass. Mestadels män. Detta skapade en naturlig mötesplats för denna typ av grupp då de oftast inte kom in någon annanstans berättar Richard Tellström.

– Sverige hade under denna tid ett tredelat restaurangsystem som var uppdelat efter samhällsklass, och männen som gästade ölhallar var ofta inte välkomna på restaurangerna som hade den lägsta restaurangklassen: tredjeklassrestauranger – folkrestaurangerna. Då kunde de samlas på ölhallar istället.

IMG_0796
Café Hartepool på Allmänna vägen var tillsammans med Ölhallen 7:an de enda kvarvarande ölhallarna i Göteborg under sent 1990-tal.
Foto: Gamla Majgrabbar

 

Under Majkens hela tid på ölhallen var stället bara stängt en gång. Det var en julafton.

– Det gjorde jag inte om efter det, säger hon och skrattar. Det höll på att bli revolution. Jag minns en annan julafton när jag stängde tidig. Jag skulle hem till min mamma. ”Tummen” och ”Pelle med käppen” satt kvar med sin glögg och sina pepparkakor. De tyckte ju att det var trist att jag skulle stänga så jag föreslog att de skulle åka hem till varandra och fira istället. De hade ju ingen annanstans att ta vägen, men då blev de osäkra.

”Tummen” och ”Pelle med käppen” var som ler och långhalm. De satt alltid bredvid varandra vid stammisbordet. Däremot så hade de aldrig varit hemma hos varandra.

– Kan du tänka dig!? Allt slutade med att jag skjutsade hem dem till ”Tummen” och där satt vi en stund tillsammans och lyssnade på grammofonskivor innan jag åkte till min mamma och mina barn och firade vidare.

Att stammisarna inte umgicks med varandra privat var inget ovanligt berättar Majken.

– Jag förstår faktiskt inte varför. De var väl ovana. Jag kan tycka att det är lite konstigt. De träffades varje dag på 7:ans men besökte aldrig varandra. Det var väl lite därför jag skjutsade hem dem till ”Tummen” den där julen, för att visa att det gick liksom.

Klockan ska strax slå 11:00 och bartendern Kristoffer står bakom den höga bardisken och kollar på den stora platt-TV:n som står uppställd i ett hörn. Ur ljudsystemet ljuder det en glättig 90-talsdänga som till och från bryts 90-talsmusiken upp i några av Simon and Garfunkels legendariska låtar från 1960-tal.

Klockan slår 11:00 och nästan som på ett startskott reser sig den tidigare rökande kepsmannen och kostymmannen sig upp från sina olika bord går bort till baren.

Ölhallen 7:ans rustika skylt hänger upplyst och inbjudande utanför adressenn Kungstorget 7. Foto: Rufus Ollberg Jägemar
Ölhallen 7:ans rustika skylt hänger upplyst och inbjudande utanför adressen Kungstorget 7.
Foto: Rufus Ollberg Jägemar

– En Guinness, säger mannen i kostym.

– En stor stark, säger kepsmannen.

– 40 cl eller 50 cl? frågar Kristoffer båda.

– 50 cl, svarar de båda.

Enligt etnologen Richard Tellström har samhällets förändrade ideal och syn på alkohol givit med sig en förändrad syn på pilsner- och ölgubbar.

– Det är klart gruppen på något sätt finns kvar idag. Däremot var normaliteten var mycket större då än vad normaliteten är idag. Vi har blivit ett mycket mer moraliserande samhälle. Idag har det skett en större utslagning av de lägre samhällsklasserna och socialt utsatta grupper har förskjutits till periferin. Tidigare var samhället mer accepterande.

Jenny Björkman, fil. dr. i historia, håller med.

– På tiden för ölhallarna var det mycket mer utbrett att dricka alkohol på en vardaglig basis än vad det är idag. Vi har en mer stigmatiserat bild av vardagligt drickande nu. Då var det mer okej att dricka före, efter och under jobb. Även om man skulle kunna dra liknelsen mellan människorna på dåtidens ölhallar och dagens pizzerior är den missvisande.

Problemet med den liknelsen är just de bakomliggande anledningarna till drickandet berättar Jenny Björkman. Idag så dricks det starköl. Då dracks det pilsneröl. Alkoholen var inte den främsta anledningen till sammankomsterna bland ölhallarnas gäster. Det var snarare gemenskapen och samtalen – och drickandet var underliggande integrerad del av det.

– En bättre liknelse är dagens after work-kultur där alkoholen egentligen inte står i huvudcentrum, utan snarare är ett kitt.

Klockan 12:30 på eftermiddagen har Ölhallen 7:ans lilla uteservering fyllts upp till bredden. Uteserveringens stolar och bord samsas på backen med shoppingkassar i otalet olika färger. Både inne och ute sitter det en salig blandning människor som till och från fram till baren och beställer starköl. Kristoffer skrinnar mellan borden och plockar glas samtidigt som han på ett göteborgskt vis gnabbas och tjötar. Skratt ljuder. Inne i hallen vid de runda träborden sitter kepsmannen och kostymmannen fortfarande kvar. De är inne på sin fjärde respektive femte starköl.

 

ölkartafaktaruta